Ny blog

Här

Middag + Cholpon-Ata

I lördags natt var jag och David bjudna på middag hos den tidigare Sverigeresenären Ainuras föräldrar. Ainuras mamma hade lagat Plov, det kirgiziska kökets stolthet, bestående av ris, morötter, lamm och något slags olja (det är godare än det låter). Kirgizisk tradition påbjuder vidare att allt som finns i huset skall stå på bordet när man har gäster, så det bjöds även på en liten sallad, stora berg vitt bröd, godis, plommon och inte minst vodka. Den sist uppräknade godsaken gjorde mig och David rejält snurriga och efter att vi åkt hem och skjutit på varandra med vår nyinköpta luftpistol beslöt vi gå på disko. Hela detta skeende ledde till ytterligare en sen natt, varför vår planerade resa till ”nationens stolthet”, sjön Ysyk-Köl, inte gick av stapeln nästa morgon, som vi tänkt, utan sent på eftermiddagen.

Minibussresan till den så här års ganska sömniga kurorten Cholpon-Ata var klädsamt billig, 200 som (40 SEK), och tog fyra timmar. Väl framme hittade vi snabbt pensionatet Petrovskaja Pristan, där ägaren Lyuba tog emot oss med öppna armar. Lyuba var otroligt rysk: stor, högljudd och helt fantastiskt snäll. Vi hann inte mycket mer än gå och lägga oss på söndagen och på måndagen väntade vi oss några brödsmulor och en kopp te till frukost, men icke: för 100 som dukade Lyuba upp stekt korv med bovete, fyllda pannkakor och varsin bakelse (förutom brödsmulorna och teet). Sen var dags att känna på lite kirgiziskt beachlife!

Ysyk-Köl är helt fantastisk och samtidigt direkt pinsam. Det fantastiska består i själva naturen: turkost ändlöst vatten, mängder av gröna växter och i bakgrunden snötäckta och storslagna bergstoppar. Det pinsamma består i nedskräpning och fullständigt horribel arkitektur längs stränderna. Hursomhelst hade vi en ganska intressant dag, då vi hann med ett dopp, en roddtur, ett parti schack, mitt livs vidrigaste gulasch, ett poänglöst besök av ett tråkigt museum och ett inköp av ytterligare en luftpistol. Sen började det åska och vi beslöt återvända till Lyubas trygga hamn där vi åt middag och lirade biljard på världens sämsta bord, som fantastiskt nog hade ett dike tvärs över, innan David spöade skiten ur mig i pingis och det blev läggdags.

För tisdagen hade vi planerat att ytterligare förbättra våra respektive solbrännor och kanske simma en sväng, men det lynniga Ysyk-Kölska vädret satte stopp för detta: dagens åskväder började redan klockan 11, så vi återvände snabbt till pensionatet, tog vårt pick och pach och tog en taxi (250 som per skalle) tillbaka till Bisjkek, där civilisationen väntade i form av stans mest prisvärda cappucino.

Kort sagt en trevlig utflykt, även om vädret kunde varit bättre. Det faktum att det egentligen är lite för tidigt för att den riktiga turistsäsongen ska ha tagit fart bidrog till viss tristess i Cholpon-Ata, särskilt kvällstid. Om staden inte varit så misskött hade den kunnat vara ett grymt turistmål: som vilken europeisk dekadent badort som helst, men 10 gånger billigare. Tyvärr har man som med som när det gäller så mycket annat totalt misslyckats med att ta vara på även denna resurs i det postsovjetiska Kirgizistan.

Bisjkek – som Svalsta fast större

Det börjar närma sig slutet. Fyra månader känns som en alldeles lagom lång tid för den här gången. Det faktum att arbetet med uppsatsen varit ganska sporadiskt, i mångt och mycket beroende på de usla lokala biblioteken, har gjort att jag haft alldeles för mycket fritid, vilket börjar bli lite tråkigt.

Det jag hoppas hinna med innan hemresan är ytterligare ett par intervjuer för min uppsats, samt en resa till Kirgizistans mest kända sevärdhet – sjön Ysyk-Köl (eller Issyk-Kul, om man föredrar ryska framför kirgiziska). Huruvida man varit vid denna gigantiska saltvattensjö brukar vara den tredje frågan man som utlänning får när man samtalar med lokalbefolkningen (de två första är var man kommer ifrån och om man gillar Kirgizistan). Jag och David planerar ta den vedervärdiga vägen österut och genomföra en okulär besiktning av den 170 x 70 km stora vattenmassan, ta ett dopp och kanske till och med prova den lokala makrillen. Förutom dessa mer seriösa aktiviteter lär det väl bli något slags avskedsparty, som förmodligen kommer att pågå åtminstone ett par kvällar i rad.

Den senaste tiden har det blivit en hel del häng med den lilla klick människor som jag känner att det är någorlunda enkelt att relatera till, vilken i korthet består av delar ur den europeiska och amerikanska kolonin samt ett gäng lokala förmågor. Att jag ständigt träffar denna lilla grupp människor även när det inte alls är planerat känns lite märkligt och får ibland miljonstaden Bisjkek att kännas som en mindre by. Igår hade jag exempelvis tänkt stanna hemma och ta det lugnt, men när jag satt och åt middag på en utomhusrestaurang kom två mer än salongsberusade tvillingsystrar förbi och vips var vi en grupp om runt 15 personer på stans hetaste hak och jag fann mig själv beställa in en halvliter vodka, ett tetrapack ananasjos och tio glas i olika storlekar. När efterfesten var slut och jag kom hem efter att ha kraschlandat i en kamrats soffa och sovit ett par timmar var det redan ljust och sedan dess har jag kämpat med mina kirgiziska adjektiv och ringt f.d. utrikesministern, som jag hoppas hinna intervjua innan hemresan. Den här sortens livsstil är naturligtvis inte särskilt hållbar, så det känns ganska bra att det snart är dags att återvända till regelverkets förlovade land, där alla lokaler stänger på en i förhand utsatt tid och där man bara får köpa huvudvärkstabletter på apoteket. Att älga runt på ett dansgolv till låtar som Coco Jambo är ironiskt kul då och då, med inte fredag, lördag och söndag vecka ut och vecka in.

Utflykt till storstaden

Söndag till tisdag avlade jag besök i Almaty. Staden påminner en hel del om Moskva och känns betydligt mer europeisk än Bisjkek, med sina många höghus, reklamskyltar och dyra affärer.

Planen var att ta en s.k. marshrutka (minibuss) hela vägen mellan de båda huvudstäderna. Nu blev det dock inte så, vilket medförde en hel del oväntade positiva konsekvenser. Bakgrunden var att jag på minibussen från mitt hem till busstationen blev rejält förbannad över trängseln och hettan och började leka med tanken att ta en taxi till Almaty i stället. Väl framme på busstationen klev jag ut ur bussen och det första som hände var att en kirgizisk taxichaufför, iklädd svarta blanka skor, kostymbyxor, träningsoverallsjacka och gubbkeps, kom fram till mig och frågade om jag skulle till Almaty. Lätt förbluffad över hans intuition svarade jag ja och fick då erbjudandet att dela en taxi med två andra passagerare för 700 som (c:a 125 SEK). Även om detta är tre gånger så dyrt som att åka marshrutka kände jag att det nog kunde vara värt det. Sagt och gjort satte jag mig i baksätet. Framför mig i framsätet satt en kirgizisk dam i 30-årsåldern som skulle till Almaty och sälja guld och som inför resan valt att sänka rejäla kvantiteter av någon slags alkoholhaltig dryck för att sova bättre. Bredvid mig i baksätet satt Donaha, en irländsk doktor i statsvetenskap som varit i Bisjkek för att göra några intervjuer och som nu skulle tillbaka till sitt universitet i Almaty. Väl framme i Almaty hade den kirgiziska guldförsäljerskan kräkts både en och två gånger, medan jag lyckats bli inbjuden till gratis kost och logi hemma hos Donaha och hans polska flickvän Renata. Första kvällen i Almaty tillbringade jag således hemma hos dem och drack bisarra mängder te, vilket kändes klart bättre än att sitta och titta på kackerlackor på något hotellrum.

På måndagen var det så dags att ta itu med resans huvudsakliga syfte: att skaffa ett nytt visum på Kirgizistans generalkonsulat. Jag hade varit rejält nervös inför detta och var lite grand inställd på att bli nekad, men det var absolut inga problem: den närmast totalt ointresserade tjänstemannen på andra sidan skrivbordet tog emot mina papper och mina 80 dollar och tillverkade visumet på fem minuter. Därefter hade jag hela dagen på mig att turista, vilket jag också gjorde av hjärtans lust. Eftersom gratis är gott tillbringade jag större delen av dagen med att promenera, men hann också med att åka kazakisk kabinbana, äta burritos på en sovjetnostalgisk restaurang, fönstershoppa i märkesbutikerna, samt inhandla nya kontaktlinser på den sjukt amerikanska stormarknaden Ramstore. Almaty gjorde på det hela taget ett ganska gott intryck: staden är liksom Bisjkek väldigt grön, men mycket modernare och som sagt ganska europeisk, även om de typiska sovjetiska betongklossarna till myndighetsbyggnader skvallrar om var man är någonstans. I Kazakstan särskiljer de sig dock något genom sina gigantiska turkosa takkupoler. Trafiken är ett betydligt större problem än i Bisjkek och luften känns smutsigare. På grund av detta är folk i allmänhet något hetsigare än de lätt sävliga kirgizerna och de tenderar dessutom att vara något mer arroganta, vilket kanske beror på att de har mer pengar. Kvällen tillbringades i lugnt tempo hemma hos Donaha och Renata.

Tisdagen var en liten besvikelse jämfört med måndagen. Jag hade planerat besöka två museum, men det båda var stängda, märkligt nog. Jag hann i alla fall med att besöka Coffeedelia och köpa en Jambo Latte för nästan lika mycket som resan hem till Bisjkek skulle komma att kosta. Är det något som jag saknar i Bisjkek är det vettiga fik, upptäckte jag när jag tog den första klunken av denna underbara brygd. Därefter var det dags att åka hem, vilket var lite av en mardröm: den kazakiska delen av vägen mellan de båda huvudstäderna genomgår sedan flera år tillbaka något slags enorm renovering, varför man måste åka bredvid själva vägen på något som med mycket god vilja kan kallas stigar. Eftersom jag kände mig lite snål efter min dyra fika tidigare under dagen tog jag en marshrutka hem, vilket var ett ganska dåligt beslut. Det hela tog fem och en halv timme och jag får fortfarande huvudvärk när jag tänker på hur jag vid ett tillfälle kastades rakt up i luften och slog huvudet i bilens innertak. Hem kom jag i alla fall, tog genast kontakt med de närmast sörjande här i stan och avslutade en ganska kämpig dag med en whisky på baren nere på hörnan. Det är överlag rätt skönt att vara tillbaka, men Almaty gav klar mersmak och det skulle inte förvåna om jag kommer tillbaka dit någon gång i den nära framtiden.

Zhangilikter bar

I fredags var jag i bergen och kollade in dem i narbild. Vadret var lite sadar, men det var anda trevligt. Tillsammans med en hollandsk bekant, en fran Moskva tillrest fd tolkskoleelev och en lokal guide besteg jag en ganska hog topp och fick se vildtulpaner och jakar i narbild for forsta gangen. Nar regnet kom gick vi ned igen, tittade lite mer pa jakarna (som var imponerande men lite otacka) och begav oss tillbaka till var vardfamilj i byn. De var i full fard med att halal-slakta ett far, av vars kott de sedan lagade nationalratten kuurdak och bjod oss pa. En riktigt skon dagsutflykt och ett bra traningspass, kan man sammanfatta det hela..

En intressant sak med Bisjkek ar att det ar otroligt enkelt att skaffa nya vanner. Forutom kirgizer och ryssar har jag hittat riktigt trevliga irlandare, schweizare, tyskar, osterrikare, amerikaner och ukrainare har i stan. Det blir ganska manga blota kvallar, natter och morgnar, eftersom ingen tycks ha nagot viktigt att gora.

Om en vecka bar det av till Almaty och innan dess har jag skaffat tva bra intervjuoffer for min uppsats.

Hastar och Kazakher

Sedan sist har det rullat pa ungerfar som tidigare. Det har varit forsta maj, en stor helgdag som vi firade pa Cowboy Club, dar varje gast vid stora bordet, dar vi satt, har en alldeles egen asiatisk cowboy som kommer springande med ol hela tiden.

Annars hander det spannande saker framover: pa fredag blir det hastridning samt besok av en jakfarm med en hollandsk bekant. Nasta sondag bar det av till Almaty, Kazakhstan for forlangning av mitt visum. Jag vet inte om jag nagonsin varit med om nagot sa onodigt som att man inte far forlanga sitt visum forutom om man aker over gransen och vander igen men det ar, som valigt har nere, bara att gilla laget. Almaty ska for ovrigt vara en trevlig stad har jag hort. Dessutom ar det ledig dag bade torsdag (konstitutionsdagen) och mandag (60 ar sedan tysken fick pa noten av Roda Armen). Manjana var ordet, sa Bull.

For ovrigt: Det borjar nastan bli lite for varmt.

Bilder!!

Hade idag hoppats kunna ladda upp lite bilder men det gick at pipan.

Det ar ungefar hundra grader varmt just nu och om livety var manjana innan sa ar det i det narmaste i koma just nu. Jag gor anda mitt basta for att svanga ihop min uppsats, men det kanns inte troligt att den blir fardig innan terminens slut.

Ang. visumet har jag hittat en elegant utvag: en fyra timmars bussresa till Almaty, Kazakhstan, ett besok pa Kirgizistans ambassad dar och ett nytt visum blir mitt for det facila priset av 40 dollar. En ganska bra och smidig losning, med tanke pa att jag hade velat se Almaty hur som helst. Denna resa gar nog av stapeln i borjan eller mitten av maj i sa fall.