Resan till Talas

I. Bisjkek - Kazakiska gränsen – Bisjkek.

Glada i hågen satte vi oss i en klart skaplig buss på måndagsmorgonen för att åka till våra drömmars mål – Talas och Manas, två mindre städer i norra Kirgizistan. Snabbaste vägen dit går genom grannlandet Kazachstan, men busschauffören samt våra lokala medhjälpare försäkrade oss om att det inte skulle bli några problem att ta den korta svängen, trots att vi inte hade några visum. För att göra en lång historia kort blev vi nekade passage över gränsen, det var bara att hoppa ur bussen och ta en taxi hem till Bisjkek igen. Vi fick, efter att Ainura skällt ut busschauffören rejält, tillbaka en tredjedel av busspengarna. Tilläggas bör att busschauffören själv inte ens hade med sig sitt pass. Det resan trots allt gav var ett gäng bra bilder och ett trevligt samtal med ett gäng lokala och väldigt nyfikna 13-åringar medan vi väntade på beskedet från de barska tulltjänstemännen.

II. Bisjkek – Talas

På andra försöket gick det vägen! Vi tog en taxi, en lyxig (träpanel!) men 15 år gammal Mercedes, från Biskeks utkanter. Tack vare Ainuras hjälpsamma föräldrar som förhandlade åt oss blev priset smått otroliga 300 som (c:a en femtilapp) per person, för en resa på fem timmar. Själva bilresan var i sig själv värd pengarna; den gick över ett par sjukt snygga bergspass, där man inifrån bilen kunde ta tjusiga panoramabilder. Enda missödet var när vi fick punka, men nu kan jag i alla fall stoltsera med att ha hjälpt till att byta däck bland de Kirgiziska bergstopparna. Det var ordentligt kallt. Runt sju på kvällen var vi slutligen framme i Talas.

III. Talas och Manas

Väl där välkomnades vi av en trevlig kirgizisk familj, bestående av Ainuras moster, hennes man och deras två barn, samt Ainuras mormor. Det första som hände var något som skulle bli ett återkommande inslag under vårt korta besök – de bjöd på mat i sinnessjukt stora mängder. Det mesta var gott, men ”nationalrätten” – kokta revben med kött och framförallt fett – hade jag klarat mig utan. Silke fick knappt ner en tugga. Familjens hus var helt ok, förutom att det var iskallt och att toaletten bestod av tre väggar, ett tak och en dörr kring ett hål i marken (det finns inget avlopp i Talas). Att det saknades dusch var väl heller inget plus.
Efter en härlig natt i ett iskallt hus, men under två tjocka täcken, bar det på förmiddagen av in till Talas centrum. Vi snokade runt lite på marknaden utan att köpa något, sen tog vi en minibuss till Manas. Manas är en kirgizisk nationalhelgon/-superhjälte och byn med samma namn har ett museum och ett mausoleum (där personen i fråga visserligen inte är begravd) som man kan besöka. Manas sägs ha levt för sisådär 1000 år sedan och berättelsen om honom är nedärvd genom muntlig tradition sedan dess, men skrevs ned relativt nyligen och tycks vara en viktig byggsten i skapandet av en kirgizisk nationell identitet. Efter att ha klättrat upp på ”önskeberget” bredvid museet, lyssnat på en muslimsk bön vid mausoleet, kollat in museet och handlat lite souvenirer åkte vi tillbaka till Talas igen.
I Talas gick vi hem till Ainuras morfar och åt mat + drack vodka i ca två timmar. Morfar var en skumögd gubbe som kanske inte riktigt hängde med i allt som hände runt omkring men som var stark och pigg för sin ålder. Han gav mig i alla fall komplimanger för att jag pallade att sitta som en muslim (skräddarstil) under hela middagen. Sen tog vi en promenad på ca 20 min till en av Ainuras morbröder. Där bjöds det på ännu mer mat (bl.a. en tallrik ister) och sött vin, dessutom försökte värdinnan skoja till det genom att erbjuda mig pengar om jag gifte mig med hennes ungefär 16-åriga dotter. Inte världens roligaste skämt kanske, men jag fick i alla fall en fin mössa i present som tack för att jag skrattade artigt. Vid sjutiden rullade vi hem och vi det laget hade vi käkat nästan oavbrutet i fem timmar. Hemma hos moster och morbror dukades det fram te, bröd, sylt, godis, russin, frukt, mm. Jag tror aldrig jag varit så äckligt mätt som när jag gick och la mig den kvällen. I avskedspresent fick jag en Kazmatj (en sorts hästpiska). Silke fick två snygga huvuddukar.

IV. Talas-Bisjkek

Återigen en trevlig taxiresa hem, som dock förstördes när vi kommit fram och den dittills supertrevlige chauffören plötsligt skulle ha mer pengar än vi bestämt från början. Lite tråkigt, men det var bara att nå nåt slags kompromiss så fort som möjligt. Det slutade med ett påslag på motsvarande tio kronor per man.

Det var sammantaget en trevlig resa. Jag lär ha slagit personligt rekord i tedrickande, samt gått upp något kilo av all fet mat. Det som slog en mest var nog hur mycket mer livet på landet präglas av islam än i Bisjkek. Alla pratade också kirgiziska med varandra, vilket var lite jobbigt. Det gick i alla fall bra att tala ryska med alla vi träffade. Nu lär det bli skönt att slappa ett par dagar i det relativt civiliserade Bisjkek.

Epilog: Blev rejalt magsjuk efter hemkomsten. Vet inte varfor, men ar javligt glad att det inte hande innan vi akte hem. Numera frisk igen.