Bisjkek – som Svalsta fast större

Det börjar närma sig slutet. Fyra månader känns som en alldeles lagom lång tid för den här gången. Det faktum att arbetet med uppsatsen varit ganska sporadiskt, i mångt och mycket beroende på de usla lokala biblioteken, har gjort att jag haft alldeles för mycket fritid, vilket börjar bli lite tråkigt.

Det jag hoppas hinna med innan hemresan är ytterligare ett par intervjuer för min uppsats, samt en resa till Kirgizistans mest kända sevärdhet – sjön Ysyk-Köl (eller Issyk-Kul, om man föredrar ryska framför kirgiziska). Huruvida man varit vid denna gigantiska saltvattensjö brukar vara den tredje frågan man som utlänning får när man samtalar med lokalbefolkningen (de två första är var man kommer ifrån och om man gillar Kirgizistan). Jag och David planerar ta den vedervärdiga vägen österut och genomföra en okulär besiktning av den 170 x 70 km stora vattenmassan, ta ett dopp och kanske till och med prova den lokala makrillen. Förutom dessa mer seriösa aktiviteter lär det väl bli något slags avskedsparty, som förmodligen kommer att pågå åtminstone ett par kvällar i rad.

Den senaste tiden har det blivit en hel del häng med den lilla klick människor som jag känner att det är någorlunda enkelt att relatera till, vilken i korthet består av delar ur den europeiska och amerikanska kolonin samt ett gäng lokala förmågor. Att jag ständigt träffar denna lilla grupp människor även när det inte alls är planerat känns lite märkligt och får ibland miljonstaden Bisjkek att kännas som en mindre by. Igår hade jag exempelvis tänkt stanna hemma och ta det lugnt, men när jag satt och åt middag på en utomhusrestaurang kom två mer än salongsberusade tvillingsystrar förbi och vips var vi en grupp om runt 15 personer på stans hetaste hak och jag fann mig själv beställa in en halvliter vodka, ett tetrapack ananasjos och tio glas i olika storlekar. När efterfesten var slut och jag kom hem efter att ha kraschlandat i en kamrats soffa och sovit ett par timmar var det redan ljust och sedan dess har jag kämpat med mina kirgiziska adjektiv och ringt f.d. utrikesministern, som jag hoppas hinna intervjua innan hemresan. Den här sortens livsstil är naturligtvis inte särskilt hållbar, så det känns ganska bra att det snart är dags att återvända till regelverkets förlovade land, där alla lokaler stänger på en i förhand utsatt tid och där man bara får köpa huvudvärkstabletter på apoteket. Att älga runt på ett dansgolv till låtar som Coco Jambo är ironiskt kul då och då, med inte fredag, lördag och söndag vecka ut och vecka in.